Jag ligger lite lågt med bloggen just nu och återkommer när jag har ny-tagna foton och något att skriva. Det är lite för mycket just nu.

Igår var vi ute och svirade och det var trevligt men blev väldigt sent. Idag har jag har tillbringat dagen mestadels med tv:n och käkat chips och god mat med Sami. Nu blir det lite party idag med då det är något kalas här i staden.

Hon ringde upp mig i förrgår och förklarade att hon haft fel nummer. Svaret jag fick var att så länge vi har tak över huvudet jag och Milton så är det okey. Ingen vidare utredning skall då göras och hon hade heller inte läst igenom hela akten sa hon utan de hade bara pratat med Mariestads kommun över telefonen. Men vad fan - det här är inte okey. Min son har varit utan sin trygghet som ett eget hem gör nu i 1 år och 2 månader. Jag kan heller inte direkt må bättre och jag känner hur jag bryts ner mer och mer för var dag. Men ger upp det gör jag verkligen inte‼ Fattar de inte ens att jag har ptsd och ska verkligen inte utsättas för stress överhuvudtaget. Det här gör mig jäkligt stressad. Men en ljusning i det hela är att jag nu har en person som ska hjälpa mig i det hela och samla ihop allt och skriva samt hänvisa via bilagor om lagen, barnkonventionen osv. Var bara tvungen att skriva av mig i all hast.....

Gick jättebra. Det verkar vara en bra klass och en bra lärare och jag hoppas att Milton kan få vänner för livet och att inga problem uppstår. Jag som mamma är givetvis orolig och det kan jag inte sticka under stolen med, för nu i samhället sker det mobbning och andra grymheter lite överallt och det sjunker i åldrarna, vilket är förjävligt. Det här med att ens bara tänka på mobbning gör mig så fruktansvärt förbannad och ledsen. Men jag lovar att en dag kommer de där dumma procenten av mobbarna känna på hur det faktiskt är att leva med känslor och känna sorg, saknad och plåga inombords då de förlorat någon de älskar - undrar om det tänkt så långt? För de kommer garanterat råka ut för det någon gång i livet! Då är de inte så tuffa längre!

Det här handlar ju är ett barn på 6 år som är utan bostad sedan 1 år och 3 månader i September.

Imorgon ska en person från socialstyrelsen ringa upp till mig och jag väntar med spänning. Jag pratade med dem i Fredags och förklarade att vi inte har något eget boende ännu och att de fått fel uppgifter från kommunen då det fattas det viktigaste i min akt = läkarintyget där det står klart och tydligt att det är olämpligt att jag blir erbjuden en bostad som inte ligger på marknivå. Kommunen jag bor i erbjöd mig och Milton en bostad på 4 våning(+ att det var källare) den 1 Januari 2011, som jag då tackade nej till pga av att jag inte kan bo så högt upp. Aktanteckning och läkarintyg skickades alltså inte med till socialstyrelsen och dessutom stod det att vi eventuellt har möjlighet att få en lägenhet i månadsskiftet juli/augusti (vilket det tyvärr inte blev) så de har inte tagit ärendet i första prioritet helt enkelt och menar på att de inte finner skäl för vidare utredning = inte undra på då de har fått felaktiga uppgifter.

FREDAG: Det har regnat hela dagen och uppehållet mellan regn och icke regn har nog varit max trettiotre minuter. Jag ska inte klaga då jag älskar regn när det bör vara det, precis som idag alltså. Ingenting planerat mer än att Milton skulle åka till sin farmor och farfar vid halv sju och att jag skulle gå och handla snus och veckorevyn. Jag och Milton njöt av dagen och bland annat kröp vi ner i badet och blev kvar där en bra stund och lyssnade på regnet som smattrade mot rutorna. Efter att Milton åkt så fastnade jag och Sami i Super Mario Brus 3 - Åhhh så som jag har längtat efter det spelet och nu finns det äntligen här på min dator igen (sist var år 2004 då jag var gravid med Milton i magen och jag och Emelie satt uppe nästan hela nätterna och spelade det)

TORSDAG: Efter att mamma varit här och hälsat på så begav vi oss ut på en fisketur jag och Sami. Idag svek vädret oss inte utan det var helt perfekt. Någon fisk det fick vi inte men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att man kan ha roligt och känna sig glad, vilket jag gjorde idag. Vid åtta på kvällen begav vi oss hem igen då Jessica skulle komma med Milton prinsen. De hade handlat en hel del kläder och Milton var glad han med. Senare på kvällen kom Emy hit och lånade hundarna för en långpromenad.

Hösten närmar sig med stora steg och jag längtar faktiskt. Jag längtar efter att känna den friska och kyliga luften och att se hur löven blir mer färgglada. Att se dimman som då allt oftare kommer och gör sig synlig. Dimma är magiskt.
Längtar du till hösten? 

Miltons syssling Aron, fyllde 6 år och firade detta idag på Stellas Lekland i Skövde.  Innan vi lekte loss var vi inne på Chili en sväng med Miltons två kusiner och faster Lisen. Hittade riktigt fina saker där som jag absolut vill köpa sedan till vårat boende (när det nu blir?) Efter pannkakor och presentutdelning var det två timmars lek och Milton var helt lyrisk. Det var lagom stort där och man hann med att leka ordentligt med allt. Efteråt åkte vi till Miltons farmor och farfar och hälsade på. Efter någon timme där fick Milton jätte ont i magen och kräktes en gång och blev riktigt dålig i magen. I morgon skall jag ringa läkaren och beställa en tid för han har haft sju fästingar i sommar och efter den ena är det rodnad runt, ca 1,5 cm. Jag vet inte om det är något symptom på borelia detta med kräkningen samt magontet som kommit lite då och då senaste veckan. Mest brukar det vara ledvärk osv, men jag tar det säkra före det osäkra.

Igår var Milton med farmor, farfar och de två kusinerna på cirkus Wictoria här i Mariestad och det var verkligen uppskattat. När de kom hem hade alla så mycket att säga och lyckan verkligen lyste om dem alla. Milton red även på en kamel och han tyckte det var jätteroligt. Idag har vi tillbringat dagen med att fiska och Milton fick tre stycken. Det var mörtar men ändå. Helt plötsligt vände vädret och den vackra solen skymdes av svarta moln och mullrandet av åska började närma sig så vi fick bege oss hem. Milton var inte alls glad över det och blev riktigt förbannad då han ville få en sista fisk och ha med den levande hem för att ha den i en hink (men helst i badkaret) men ilskan försvann rätt hyfsat snabbt denna gången. Han har en liten trotsig period just nu och ger sig inte i första taget för att få sin vilja igenom men det är helt naturligt och man minns ju själv hur man var barn då det inte gick som man ville.

Det gör ont i mig och helst skulle jag vilja flyga iväg till något ställe där man slapp känna, om man nu slipper det där, det vet jag inte, ingen vet som är levande? Trots att det känns så vill jag fortfarande leva för att jag vet att jag någon dag kommer få känna en innerlig lycka och gnista igen. Jag vet att det inte är omöjligt och jag vet hur starkt jag faktiskt är. Jag har så många runt om mig och speciellt en helt gudomlig prins till son. Jag ger fan inte upp!  
En gång sa en man såhär till mig: " Jag vill leva för att jag vill se hur det går för andra"

Jag Och Sami samt de två hundarna Strega, Cassandra tältar på Torsö. Starten på Torsö var absolut inte något roligt alls då Cassandra var några sekunder från att dö. Vi satt på bryggan och Cassandra badade som vanligt (hon är tokig i vatten och du som läst ett tag i min blogg vet nog det) och helt plötsligt föll hon i hop och blev liggandes i vattnet. Jag fick panik och massa hemska tankar dök upp men jag kunde ändå ringa mamma och ge luren till Sami som behöll lugnet och agerade väldigt bra i situationen. Sami och mamma samarbetade i telefonen och tillslut efter hjärt och lugnräddning vaknade Cassandra till liv igen och spydde vatten. Sami räddade hennes liv och det är något han ska ha en stor guldig eloge för. Cassandra hade antagligen fått i sig för mycket vatten och slutade därför andas eller så är det något okänt som tydligen två hundar dött av de senaste veckan här i länet. Efter prat med veterinären och ytterligare åtgärder så har hon återhämtat sig bra och ligger nu här bredvid grillen med hamburgare, flintastek och bredvid min absolut bästa Sami. Sami är en HJÄLTE på MÅNGA sätt.

Igår efter att jag och Milton varit på staden samt fikat med Jessica, Sabina, Jim och lilla Saga, 1 år, så började tandvärken i en tand i överkäken.  Fy farao vilken hemsk natt. Jag sov nog max två timmar. Jag är livrädd för tandläkaren men beställde ändå en tid och fick den idag vid halv tre. Sami var gullig som följde med som stöd. Det är en infektion och nu får jag äta penicillin och Citodon i tio dagar. Just nu känns det bättre och jag hoppas jag kan sova någorlunda inatt.